Om separationer

Det finns de här i världen som har svårt att släppa taget om det gamla. Som ältar det som varit och vägrar gå vidare, som envist stirrar i backspegeln och gärna behåller en klo eller två säkert nedstuckna i det förflutna. Det är inte så svårt att förstå, när man släpper taget om det gamla vet man ju inte vad som kommer i dess ställe.

Men nu är det så här. Det är dags att släppa taget. Separationen har pågått för länge och nu är det dags att du låter mig gå vidare.

Jag vet att vi har haft våra duster. Vår relation var allt annat än konfliktfri. Jag upplevde ständigt att jag hade så svårt att nå fram till dig. Du var så upptagen och jag kände att jag fick anstränga mig mera för att nå dig än vad som egentligen är värdigt.

Och när vi väl fick kontakt fanns du egentligen aldrig riktigt där för mig heller. Visst ställde du upp vid ett par tillfällen men aldrig så mycket som jag behövde.

Så här i efterhand är jag smärtsamt medveten om jag förlorade mera än jag vann på vår relation.

Det var därför jag ville bryta. Jag har en annan nu, som verkar bättre och som är lättare att nå fram till - någon som förstår mig.

Men innan jag får gå vidare måste vi ha ett avslut. Nu har jag väntat sedan i november men du vill inte släppa taget.

I dag påstod du att övergångsbeviset var skickat redan i februari men du ljuger, Alfa-kassan.

Skicka mig mitt övergångsbevis, Alfa-kassan. Det är dags att släppa taget och gå vidare.

En storasysters instinkt

Aldrig förut har jag haft så lätt att relatera till en misstänkt knivmördare. Det var det första jag tänkte när jag läste Aftonbladets artikel i morse om tjejen som tog en kniv och gick ut för att sticka ner den som misshandlat hennes lillebror.

Jag kände - i mig själv - vad som drev henne.

För det finns något instinktivt hos en storasyster som aldrig går ur en. Att lillebror måste beskyddas. Ingenting får någonsin skada min lillebror och den jävel som försöker ge sig på honom ska få med mig att göra.

Det är ju inte som om vi aldrig grälar, eller som om jag aldrig varit elak mot lillebror för det ska gudarna veta att jag har varit. Men innerst inne vet jag att han är världens mest värdefulla. Och att det liksom är mitt ansvar att han ska må bra.

Jag vet inte hur det kommer sig. Men faktum är att jag är den enda som får jävlas med lillebror.

Det har till exempel hänt att jag, med mina måttligt respektingivande 166 centimeter, gått emellan när någon fyllemuckat med brorsan. Trots att jag naturligtvis varit mycket mindre än båda två. Trots att jag egentligen vet att det är en situation han klarar utmärkt på egen hand, brorsan slåss inte, brusar inte upp, och är dessutom mycket större än den där fjanten. Lillebror är faktiskt 24 år gammal, stor och stark och vuxen.

Men ändå. Jag gick emellan instinktivt. Utan att ens tänka. För jag skyddar min lillebror.

Så om jag fick hälsa på min lillebror på sjukhuset, helt sönderslagen i ansiktet. Om jag sedan fick se en film på nätet av killarna som misshandlade honom. Jag skulle se rött. Jag skulle vilja hämnas. Jag skulle vilja gå hem till killen och lära honom att min lillebror, honom ger man fan i.

Steget är förstås långt från att känna den känslan, till att gå hem, hämta en kniv och gå och sticka ner killen. Jag skulle förstås aldrig sticka en kniv i en annan människa. Men jag känner själv instinkten som kanske drev henne.

Man ska ge fan i min lillebror, helt enkelt. Han är ju lillebror.
Det är faktiskt bara jag som får jävlas med lillebror.